Jag blir glad när någon uppskattar det jag gör. Det tror jag att de flesta blir. Men i omsorgen behöver jag kunna göra ett lika omsorgsfullt arbete hos den som aldrig verkar särskilt glad över att jag kommer.

Det är trevligt att bli väl mottagen. Någon ler när man kommer, frågar hur man har det och tackar när man går. Ett sådant möte kan göra en arbetsdag väldigt mycket finare. Jag tycker om den värmen och vill verkligen inte börja betrakta den som ett problem.

Däremot funderar jag över vad som händer när vi vänjer oss vid den.

När ett tack börjar kännas självklart. När vi blir lite besvikna över att någon inte verkar uppskatta allt vi gör. Eller när en människa beskrivs som otacksam därför att hon fortfarande är missnöjd, trots att vi har ansträngt oss.

Då tycker jag att vi behöver stanna upp. Vad är det egentligen vi väntar oss av henne?

Vi kan uppleva samma besök ganska olika

För mig kan ett besök vara ett tillfälle när jag får använda mitt kunnande, lösa något besvärligt och ha ett trevligt samtal under tiden. Jag kan gå därifrån och känna mig nöjd med mitt arbete.

Den jag har hjälpt kanske också är nöjd. Men hon kan samtidigt vara ledsen över att hjälpen behövs.

Det går ju att uppskatta människan som kommer och ändå önska att hon inte behövde komma alls. Att få hjälp med sådant man tidigare har skött själv kan innebära en förlust, även när hjälpen ges med stor skicklighet och omtanke.

Jag behöver kunna låta båda delarna vara sanna. Hon ska inte behöva tona ner sin sorg för att jag ska få känna att jag gjorde något bra.

Och ibland handlar missnöjet om själva hjälpen. Jag kanske gjorde något på ett sätt hon inte ville. Kom vid en olämplig tidpunkt eller missförstod vad hon försökte säga. Att jag ansträngde mig är förstås bra, men det avgör inte hur besöket blev för henne.

Där kan min egen önskan att vara uppskattad bli lite besvärlig. Jag vill gärna att hon ska förstå hur väl jag menade. Hon försöker kanske fortfarande få mig att förstå vad som blev fel.

Ett tack kan rymma en invändning

Tänk en person som säger:

”Tack så mycket. Men nästa gång skulle jag vilja …”

Jag tycker att resten av den meningen är viktig.

Det är lätt att höra tacket som ett kvitto på att allt blev bra och invändningen som ett mindre tillägg. Men personen kanske har lagt ganska mycket omsorg på att formulera sig så att vi inte ska bli ledsna eller känna oss kritiserade.

Hon vill behålla en god relation till dem hon behöver hjälp av. Det är rätt begripligt.

Om jag då genast berättar varför vi gjorde som vi gjorde kan jag råka lämna henne med uppgiften att lugna mig. Förklara att hon visst är nöjd, att hon förstår och att hon naturligtvis inte menade något illa.

Sedan går jag vidare med en bättre känsla. Hennes önskemål kanske aldrig blev ordentligt utrett.

Jag vill hellre försöka ta reda på vad hon ville säga innan jag börjar försvara mig. Kanske går det enkelt att göra annorlunda. Kanske behöver vi resonera mer. Ibland finns begränsningar som jag behöver förklara, men då vill jag åtminstone ha förstått önskemålet först.

Hon ska kunna tacka för hjälpen och fortfarande ha synpunkter på den.

Vi behöver också få uppskattning

Det här innebär inte att medarbetare ska vara oberörda av hur de blir bemötta. Ett vänligt ord betyder något. Upprepade hårda kommentarer kan vara påfrestande, och hot eller kränkningar behöver tas om hand. Jag tycker inte att professionalism innebär att man ska tåla vad som helst.

Men jag vill vara noga med var vi söker det stöd och den uppskattning vi behöver för att orka med arbetet. Där har både kollegor och chefer en viktig uppgift.

Den människa som behöver omsorg kan inte samtidigt få ansvar för att vi ska känna oss tillräckliga.

Jag får bli glad när hon tackar. Jag får bära med mig ett varmt möte resten av dagen. Det fina behöver vi inte vara misstänksamma mot.

Jag vill bara att hon ska kunna säga nästa morgon att något faktiskt inte blev bra, utan att behöva oroa sig för att förlora värmen mellan oss.