Vi var väldigt stolta över det vi hade gjort tillsammans. Det är en fin känsla att ha med sig från ett gemensamt arbete. Jag vill gärna få uppleva den igen, med andra människor och kring något vi ännu inte har åstadkommit.

När jag började prata om att skriva om schemaläggning kom också minnena av ett tidigare arbete tillbaka. Vi hade lagt mycket kraft på det. Medarbetarna hade varit delaktiga genom schemagrupper och vi fick så småningom berätta för andra om hur vi hade arbetat.

Det var roligt. Och jag är fortfarande glad över det.

Men jag var också noga med en sak: jag vill inte skriva fram en särskild arbetsplats som den alla andra ska jämföras med. De människor jag arbetar med framöver ska få känna att de är lika speciella.

Det betyder mycket för mig.

Det får finnas fler bra arbetsgrupper

Det kan låta självklart. Ändå tänker jag att det är värt att fundera över hur jag berättar om sådant som har varit bra.

Jag kan säga ”så här gjorde vi” för att jag vill dela något användbart. Den som lyssnar kan höra en förväntan på att göra likadant. Eller få känslan av att jag egentligen hade velat ha kvar både människorna och arbetssättet från förut.

Det är ju inte den starten jag vill ge oss.

En ny arbetsgrupp har redan en vardag innan jag kommer. Människorna känner varandra, har varit med om saker tillsammans och har sina egna anledningar att vara stolta. Allt det vet jag ännu ganska lite om.

Där vill jag kunna bli nyfiken. Vad tycker de själva att de är riktigt bra på? Vad har de fått kämpa för att få till? Vad hoppas de att vi ska kunna göra tillsammans?

Jag vill få lära känna dem utan att hela tiden ha en annan grupp i bakhuvudet som jämförelse.

Erfarenheten får följa med

Naturligtvis tar jag med mig det jag har lärt mig. Det vore konstigt annars. Jag har kunskap som kan komma till nytta och idéer som jag gärna vill pröva tillsammans med andra.

Men det jag har varit med om gör mig också förväntansfull. Jag vet hur roligt det kan vara när ett gemensamt arbete börjar ge resultat. När människor kan se vad deras ansträngning har bidragit till och känna att det faktiskt är deras arbete.

Det vill jag vara med om igen.

Och då behöver jag kunna engagera mig i det som växer fram här, även när det ser annorlunda ut än det jag minns med sådan glädje.

Jag vill kunna prata varmt om människor jag har arbetat med tidigare. Jag vill också att de jag arbetar med nu ska märka att jag är glad över att vara just hos dem.

Det ena fina samarbetet behöver ju inte vara det sista.