Det finns en särskild sorts frustration i att behöva få något att fungera, förstå vad som saknas och ändå inte själv kunna avgöra frågan. Någon annan behöver komma vidare först. Och ibland vet jag knappt vem den personen är.

I större förändringar inom vård och omsorg är det sällan en arbetsgrupp eller en chef som förfogar över allt som behöver göras. Många människor arbetar med olika delar. Någon med kvaliteten, någon med arbetssättet, någon med tekniken och någon med beslut som flera verksamheter behöver kunna förhålla sig till.

Det kan vara ett omfattande och genomtänkt arbete. Ändå kan jag stå där med medarbetarnas frågor och behöva säga att vi väntar.

Igen.

Det är inte säkert att någon har gjort fel. Det gör det inte särskilt mycket lättare just då.

Jag känner inte människorna vi väntar på

Om jag känner den som arbetar med frågan har jag åtminstone något att förhålla mig till. Jag vet kanske hur hon brukar resonera, att hon återkommer eller att hon brukar säga till när något har kört ihop sig.

När den relationen saknas blir väntan annorlunda.

Jag ser det vi behöver i vår vardag. Jag ser däremot inte vad hon behöver få ordning på innan hon kan ge oss ett besked. Kanske väntar hon i sin tur på någon annan. Kanske är vår fråga en del av något större som jag inte har överblick över.

Det vet jag inte heller.

Och där är det ganska lätt att börja fylla i själv. Undra om någon har förstått hur besvärligt det här är. Om frågan har blivit liggande. Om det verkligen ska behöva ta så lång tid.

Jag kan förstås ha rätt i att något borde ha gått fortare. Men min frustration ger mig ingen särskild insyn i någon annans arbete.

Det försöker jag komma ihåg. Det lyckas sannolikt bättre vissa dagar än andra.

Jag behöver ändå möta frågorna här

Som chef befinner jag mig samtidigt nära konsekvenserna. Arbetet ska utföras, medarbetare behöver stöd och det som är oklart försvinner inte för att beslutet ligger någon annanstans.

Det hjälper inte särskilt mycket att bara säga att jag inte äger frågan. Det kan vara en korrekt beskrivning av mitt mandat, men för den som försöker få arbetsdagen att fungera återstår fortfarande samma bekymmer.

Jag behöver därför kunna berätta vad jag faktiskt vet. Vad som är lämnat vidare, vad vi väntar på och vad vi kan göra under tiden. Ibland behöver jag också vara tydlig med att jag inte vet varför det dröjer.

Det är ett besvärligt besked att ge när jag själv gärna skulle vilja förstå.

Men jag vill vara försiktig med att göra de människor vi väntar på till förklaringen till allt som är svårt. De flesta av dem arbetar sannolikt också för att förändringen ska bli bra. Om jag börjar prata om dem som några som sitter någon annanstans och inte begriper vår verklighet kan jag göra avståndet större, både för mig själv och för medarbetarna.

Samtidigt får hänsynen till deras arbete inte innebära att jag tonar ner problemen hos oss. Jag behöver kunna beskriva dem ordentligt och säga till när väntan får följder som vi inte längre kan hantera på ett rimligt sätt.

Båda delarna behöver få plats.

Tillförsikt på avstånd

Det svarta hålet av osäkerhet kan alltså rymma fler än dem som sitter i samma rum.

Vi är beroende av människor vi inte känner och arbete vi bara ser en liten del av. Vi behöver ha tillförsikt till att något pågår, samtidigt som vi inte riktigt kan bedöma hur långt det har kommit eller när vår del kan falla på plats.

Det kan vara väldigt påfrestande.

Jag tror att det ibland skulle hjälpa att få förstå lite mer av själva väntan. Ett besked om vad som fortfarande undersöks, varför ett beslut behöver dröja eller vilka frågor som hänger ihop. Något som gör det möjligt att begripa varför vi ännu inte kan komma vidare.

Det löser inte det vi väntar på. Men det kan ge mig något annat att bära med tillbaka till arbetsgruppen än ännu ett ”inget nytt”.

Och ibland finns inte ens det beskedet ännu. Då behöver vi fortfarande arbeta, hjälpa varandra och hålla ihop det vi faktiskt kan påverka. Utan att låtsas att väntan är enkel eller att tillförsikt kommer av sig själv.

Jag kan vänta på ett besked. Det är betydligt svårare att vänta utan att förstå vad som pågår.