”Hon kan själv.” Inom vård och omsorg är det en viktig upplysning. Men jag vill också veta hur hon mår när hon är färdig. Annars vet jag ganska lite om vad det innebär för henne att göra det själv.

Jag tror fullt ut på att människor ska få använda och behålla sina förmågor. Att kunna göra saker själv kan innebära frihet, stolthet och möjligheten att slippa vänta på någon annan. Det är inga små vinster.

Men efter över tjugo år inom vård och omsorg tycker jag att det blir svårt när en förmåga nästan börjar fungera som en skyldighet. När vi har konstaterat att en människa klarar något och därefter förväntar oss att hon ska göra det, utan att riktigt undersöka vad det kräver av henne.

Det går att klara en uppgift och sedan vara alldeles slut. Uppgiften blev utförd. Förmågan användes. Men resten av dagen blev kanske väldigt liten.

Då behöver jag kunna fundera över huruvida hjälpen vi avstod från faktiskt gav henne något.

Hon ska leva resten av dagen också

Vi som arbetar med omsorg möter ofta en människa kring en viss uppgift. Vi kommer för att hjälpa henne på morgonen, vid måltiden eller med något annat som behöver fungera. Det gör det lätt att koncentrera sig på just det som ska göras där och då.

För henne fortsätter dagen efter att vi har gått.

Kanske vill hon kunna följa ett samtal utan att tappa tråden av trötthet. Sitta ute en stund. Orka vara tillsammans med någon hon tycker om. Eller ägna sig åt något som fortfarande får henne att känna igen sitt eget liv.

Sådant kan låta som ett trevligt tillägg till omsorgen, något som får plats när det nödvändiga är klart. Jag har svårt för den ordningen. Det är ju också för detta vi hjälper människor att få vardagen att fungera.

Om allt som måste göras tar all kraft som finns, då behöver vi undersöka hur vi kan hjälpa till att få något annat att rymmas också. Även när personen rent praktiskt klarar fler moment än vi hjälper henne med.

Det är heller inte självklart att hon vill använda den sparade orken till något vi ser som särskilt meningsfullt. Hon kanske vill sitta i fred och ha det ganska gött. Det måste också få räknas. Livskvalitet kan inte vara beroende av att vi tycker att hon har valt en tillräckligt bra aktivitet.

Och hon ska ha ett liv längre fram

Här blir det förstås mer komplicerat. För hjälper vi till med allt som är ansträngande kan vi samtidigt ta över sådant personen både vill och behöver fortsätta göra.

Att bevara förmågan att röra sig, använda händerna och klara delar av sin vardag kan vara avgörande för hur livet blir längre fram. Jag vill verkligen inte bidra till att någon förlorar möjligheter därför att vi varit för snabba med att hjälpa.

Men det betyder inte att varje vardaglig uppgift behöver bli ett tillfälle att prestera självständighet.

Jag vill förstå vilka förmågor vi försöker bevara, hur personen själv värderar dem och vad som är ett rimligt sätt att arbeta för det. Där behövs både hennes erfarenhet av sin egen kropp och de olika professionernas kunnande. Vi behöver kunna förena det vi vet om hennes möjligheter framåt med det hon faktiskt orkar idag.

Det kan innebära att hon gör en del själv och får hjälp med resten. Att något sker vid en annan tidpunkt. Att vi hittar ett mindre ansträngande sätt. Eller att hon ibland får lägga mer kraft på något hon tycker är värt besväret och får mer hjälp med annat.

Jag ser ingen motsättning i att en människa kan vilja kämpa för sin framtida förmåga och samtidigt behöva avlastning i vardagen. Tvärtom känns det rätt begripligt.

Det svåra är att göra avvägningen tillsammans med henne, utan att hennes önskemål försvinner bakom vår uppfattning om vad hon borde prioritera.

Vad gör vi med det hon berättar?

Det räcker inte att fråga hur någon mår om svaret inte får någon betydelse för hjälpen.

Om hon säger att hon blir helt slut behöver vi försöka förstå vad det innebär. När kommer tröttheten? Hur länge håller den i sig? Vad blir hon tvungen att avstå från? Är det likadant varje dag?

Och vi behöver lyssna utan att redan ha bestämt att hon antingen behöver uppmuntras eller få mer hjälp. Båda delarna kan vara rätt. Men om slutsatsen finns färdig innan hon har berättat är det rätt tveksamt hur mycket lyssnande vi egentligen ägnar oss åt.

Jag tycker att detta är en del av omsorgsarbetets skicklighet som är svår att fånga i enkla instruktioner. Medarbetaren behöver kunna uppmuntra utan att pressa, hjälpa utan att ta över och upptäcka när förutsättningarna har förändrats. Hon behöver också veta när hennes egna iakttagelser ska leda till att fler kopplas in.

Det kräver omdöme. Och omdömet behöver få stöd av att vi pratar med varandra om vad hjälpen ska åstadkomma. Annars kan en medarbetare uppmuntra personen att göra mer själv, medan nästa hjälper till med nästan allt. Båda kan mena väl, men personen får leva med följderna av att vi inte har en gemensam förståelse.

För mig behöver den förståelsen börja i det liv personen vill kunna leva. Sedan får vi undersöka hur dagens hjälp och arbetet med hennes förmågor kan bidra till det.

Jag vill kunna vara nöjd när någon har klarat mer själv. Men då vill jag också veta att det blev en vinst för henne. Att hon fick behålla något viktigt, kände sig tryggare eller kom närmare något hon vill kunna göra.

Och om hjälpen gav henne kraft att delta i sitt eget liv resten av dagen vill jag kunna vara lika nöjd med det.

Vad vill du ha ork kvar till?