Innan jag blev chef bad jag människor som arbetade inom vård och omsorg att hjälpa mig förstå vad jag behövde ta med mig in i uppdraget. Det blev 110 svar. Deras berättelser har följt med mig sedan dess.

Rubriken var ganska rättfram: Hjälp en (förhoppningsvis) blivande enhetschef.

Det där ”förhoppningsvis” säger väl en del. Jag var i slutet av socionomutbildningen och hoppades få arbeta som enhetschef inom vård och omsorg. Jag hade redan arbetat länge som undersköterska och dessförinnan som vårdbiträde. Arbetsmiljöfrågor hade intresserat mig genom åren, och jag hade gott om tankar om sådant jag uppskattat och sådant jag ville förändra.

Men jag ville veta mer än vad jag själv tyckte.

Var det jag hade upplevt något andra kände igen? Vad tyckte de var viktigt? Vad behövde jag förstå innan jag själv skulle få ansvar för en verksamhet och dess medarbetare?

Därför gjorde jag en enkät och delade den i en grupp för vårdpersonal.

Jag bad människor berätta

Frågorna handlade om hot och våld, utbildning och trygghet i arbetet. Om etisk stress, stöd mellan kollegor och möjligheter till reflektion. Jag frågade också hur en drömchef respektive en mardrömschef skulle vara.

Alla frågor var frivilliga. Jag skrev att den som kände obehag skulle hoppa över frågan eller stänga formuläret. Ingen skulle behöva stanna kvar i jobbiga minnen för min skull.

Många tog sig ändå tid att skriva utförligt.

Jag fick beskrivningar av svåra arbetsdagar och av sådant som fungerade. Av kollegor som gjorde stor skillnad och av att känna sig ensam med sitt ansvar. Där fanns frustration, omtanke och ganska konkreta förväntningar på den som skulle leda arbetet.

Orden fick ett innehåll

Det hade varit enkelt att sammanfatta önskemålen om chefen med några återkommande ord.

Lyhörd. Närvarande. Rättvis. Tydlig.

Bra ord. Men de blir betydligt mer krävande när man läser vad människor faktiskt lägger i dem.

Att vara lyhörd kunde innebära att förstå varför en planering inte fungerade. Att vara tydlig kunde handla om att våga ta ett obekvämt beslut och sedan stå för det.

Och rättvisa? Där fanns både önskemål om att behandlas lika och beskrivningar av hur viktigt det var att chefen förstod människors olika förutsättningar.

Svaren gick inte alltid ihop. Människor ville olika saker och hade olika erfarenheter. Jag behövde fundera över hur önskemålen skulle kunna förenas i ett verkligt chefsuppdrag.

Deras svar följde med mig

I inledningen skrev jag att det minsta deras svar kunde bidra till var att forma en chef med större insikt i arbetsvillkoren.

Och det gjorde de.

Jag bar redan med mig erfarenheter från mitt eget arbete inom omsorgen. Med svaren fick jag fler människors berättelser att tänka tillsammans med. De följde med mig in i chefsuppdraget och har sedan fått sällskap av ännu fler, från människor jag mött under åren som chef.

När jag senare frågade drygt 60 andra medarbetare vad det innebär att en chef är närvarande blev svaren nästan desamma. Det tycker jag är intressant. Ordet kan låta ganska allmänt, men när människor får beskriva vad de menar blir förväntningarna betydligt mer konkreta.

Enkäten berättar inte vad alla inom omsorgen tycker. Men för mig har svaren aldrig bara varit ett material att sammanställa. De har påverkat vad jag frågar efter, vad jag försöker förstå och hur jag tänker kring mitt ansvar som chef.

Det var människor som tog sig tid att hjälpa någon som ännu bara hoppades få bli chef. Deras svar betydde något då. Jag bär dem fortfarande med mig.

Om underlaget: Enkäten samlades in i april 2022 och fick 110 svar från personer i flera yrkesgrupper inom vård och omsorg. Deltagandet var frivilligt och urvalet är inte representativt. I kommande texter återvänder jag till olika delar av svaren tillsammans med mina egna erfarenheter och tankar. Inga identifierbara personberättelser återges.