Vi hade arbetat med förändringen i ungefär åtta månader. Förberett, förankrat och lagt ner mycket arbete. Många saker var färdiga. Ändå fanns det frågor vi inte kunde besvara, samtidigt som arbetet behövde fortsätta på det nya sättet.

Det är en ganska besvärlig plats att befinna sig på.

Man behöver veta hur något ska fungera för att kunna göra sitt arbete. Man har redan frågat, prövat och försökt förstå. Ändå återstår sådant som ingen riktigt kan ge besked om. Och nästa arbetsdag kommer, oavsett hur många frågetecken som finns kvar.

Det är där det svarta hålet av osäkerhet kommer in.

Det låter dramatiskt. Det får det gärna göra, för frustrationen kan vara väldigt stark. Särskilt när man har ansträngt sig länge och tycker att det rimligtvis borde börja klarna nu.

Jag kunde inte lova att allting skulle bli riktigt bra. Allting blir faktiskt inte det. Däremot tänkte jag att vi skulle kunna hitta en fungerande väg framåt, om vi gav oss själva tid att pröva och hjälptes åt med det vi ännu inte förstod.

Men då behövde vi få vara osäkra tillsammans.

Jag måste få kunna säga att jag inte vet

Inom vård och omsorg finns en stark förväntan på att det ska finnas svar. En tydlig beskrivning, en riktlinje, en rutin. Vi ska veta vad vi gör och kunna förklara varför. Det finns naturligtvis goda skäl till det.

Därför kan det också kännas obekvämt att säga att man inte vet. Som medarbetare kan man undra om man borde ha förstått vid det här laget. Som chef kan man känna att man borde kunna ge ett tydligare besked.

Men ibland vet jag faktiskt inte.

Vi kan ha förberett förändringen väl och fortfarande inte veta hur alla delar kommer att fungera i vardagen. Jag kan förstå medarbetarens fråga, hålla med om att den är viktig och ändå sakna ett svar som håller.

Det måste jag kunna säga utan att det uppfattas som att jag har gett upp eller lämnat över problemet till någon annan.

Och medarbetaren behöver kunna säga samma sak till mig. Hon ska kunna vara kunnig, engagerad och göra ett gott arbete även när det finns sådant hon fortfarande är osäker på.

Om vi börjar dölja det för varandra blir det betydligt svårare att hjälpas åt.

Frustrationen behöver få finnas utan att bestämma allt

Jag tror att det är här vi behöver kunna lugna oss tillsammans. Det är svårt, för när något är oklart vill man gärna få ordning på det genast. Helst genom ett besked som gör att man slipper fundera mer.

Jag vill också kunna ge det beskedet. Men jag kan inte göra en fråga färdig genom att låta säker när jag svarar.

Ibland behöver vi i stället stanna i att vi ännu inte vet. Vänta lite. Andas. Undersöka vad vi faktiskt kan göra just nu och vad som behöver få mer tid.

Det betyder inte att allt kan vänta. Sådant som påverkar människors trygghet eller kvaliteten i arbetet behöver vi ta hand om. Men alla kvarvarande frågor innebär inte att hela förändringen måste vara färdigutredd innan vi kan fortsätta.

Vi behöver kunna skilja på det också, även när vi är frustrerade.

Pröva en mindre variant. Se hur den fungerar. Justera något som blev besvärligt. Bana ut en väg som går att följa och samtidigt hålla uppsikt över att arbetet blir tillräckligt bra.

Där tror jag att tillförsikten har en viktig plats. Vi behöver våga lita på att vi kan lösa mer efter hand, utan att för den skull veta exakt hur slutresultatet kommer att bli.

Ingen ska behöva bära hela ovissheten själv

För mig ligger mycket av tryggheten i det där ordet tillsammans.

Jag behöver vara kvar som chef även när jag inte har något nytt besked. Vi behöver kunna återkomma till en fråga, upptäcka att något fortfarande är svårt och prata om det utan att någon blir betraktad som besvärlig för att hon inte har slutat undra.

Samtidigt behöver vi hjälpa varandra att se vad som faktiskt fungerar. Efter åtta månaders arbete var vi inte tillbaka på ruta ett bara för att vissa svar saknades. Vi hade fått ordning på mycket. Det behövde också få räknas.

Det svarta hålet av osäkerhet rymmer för mig både frustrationen och det mod som krävs för att fortsätta arbeta där. Att våga säga ”jag vet inte” och ändå ta sig an nästa uppgift. Att kunna känna sig trygg med att arbetet är gott nog, medan vi fortfarande försöker förstå hur det ska bli bättre.

Jag tänkte att det skulle bli bra så småningom. Jag kunde inte lova hur. Just då behövde vi ge det lite mer tid, vänta in varandra och fortsätta med det vi hade framför oss.