Jag kan bli väldigt nöjd när en lösning fungerar som jag hade tänkt. Sedan kommer den något besvärliga frågan: fungerar den för någon som inte har tänkt samma tankar som jag?

När jag bygger något vet jag ganska mycket om det jag bygger.

Jag vet varför en rubrik heter som den gör. Vad som finns bakom en knapp. Vilken information jag har lagt var och vilka samband jag försöker visa.

Det gör mig till en rätt hjälpsam byggare.

Som testperson är jag däremot lite misstänkt.

Jag kan hitta för att jag minns var jag lade något. Jag kan förstå en förkortning för att jag själv skrev den. Och när något verkar oklart kan jag omedelbart fylla i den saknade förklaringen i huvudet.

Användaren får inte mitt huvud på köpet.

Vad händer om jag slutar förklara?

Jag drömmer om att få arbeta med sådant här på riktigt. Att bygga begripliga vägar till information och sedan undersöka om de faktiskt fungerar för människorna som behöver använda dem.

Där är jag inte ännu. I dagsläget ställer familjen upp som testkaniner. Det är jag väldigt glad för. De har dessutom den användbara egenskapen att de inte har varit med inne i mitt huvud medan jag byggt.

När jag så småningom får göra detta i en verksamhet vill jag att människor som arbetar med uppgifterna i vardagen ska få prova. Olika roller behöver vara med, eftersom de kan komma till samma information med helt olika frågor.

Det räcker inte att be dem titta och säga vad de tycker.

Jag vill se hur de använder lösningen.

Var börjar de? Vilka ord skriver de? Vad väljer de bort? Vad tror de att en knapp ska göra innan de trycker på den?

Och vad händer när jag låter bli att hjälpa till?

Den sista frågan är nog särskilt nyttig för mig. Jag kan annars ganska snabbt börja förklara hur jag har tänkt. Det är trevligt att få berätta om något jag har lagt arbete på, men förklaringen kan samtidigt dölja precis det jag behöver upptäcka.

Om jag måste berätta att en viss rubrik betyder något annat än användaren trodde, då behöver jag undersöka rubriken. Jag har inte bevisat att den fungerar bara för att personen förstår efter min förklaring.

Ett test behöver få ändra något

Jag vill också veta hur det upplevdes att försöka.

Det är en annan fråga än att be någon lämna ett förbättringsförslag. Personen ska inte behöva kunna utforma lösningen för att hennes erfarenhet ska vara användbar.

”Jag visste inte vilket alternativ jag skulle välja” är viktig information.

”Jag trodde att jag var färdig, men sedan hittade jag något mer” också.

Jag behöver lyssna på det som hände och försöka förstå vad i lösningen som bidrog. Ibland är det en liten detalj. Ibland visar det sig att jag har organiserat något utifrån en skillnad som är tydlig för mig men inte särskilt meningsfull för den som ska använda det.

Då behöver jag kunna göra om även sådant jag tycker mycket om.

Det betyder inte att varje önskemål ska genomföras. Olika användare kan behöva olika saker, och ett förslag som hjälper en person kan göra det svårare för en annan. Men jag vill kunna förklara mina val utifrån mer än att jag själv föredrar dem.

Jag vill gärna bli överraskad innan det är klart

Det jag hoppas på är alltså inte bara ett godkännande.

Jag vill upptäcka sådant jag inte har förstått medan det fortfarande går att ändra utan att människor redan har byggt sin vardag kring lösningen.

Någon kanske hittar en väg jag inte tänkte på. Någon ställer en fråga som visar att en viktig koppling saknas. Någon lyckas direkt, och då vill jag också förstå vad som gjorde det lätt.

Familjens hjälp kan ge mig värdefulla upptäckter redan nu. Sedan behöver lösningen förstås prövas av dem som känner arbetet den ska stödja. Mina testkaniner kan hjälpa mig att upptäcka en obegriplig knapp, men de kan inte avgöra allt som behövs för att den ska fungera en vanlig arbetsdag.

Det är ganska häftigt att få se något man har byggt börja fungera för en annan människa.

Men först behöver jag ge henne chansen att använda det utan att jag står bredvid och är lösningens extra funktion.