Ringo går inte uppför trappan. Det innebär att någon som kommer ner kan bli mottagen med en entusiasm som antyder en längre tids frånvaro. Även när frånvaron bestod i att gå upp och hämta något.

Det kan alltså bli ganska många återseenden på en dag.

Och hans glädje är underbar. Vi ler och skrattar åt hur otroligt lycklig han blir över att se oss igen, även när det knappt har gått någon tid alls. Det skapar massor av glädje här hemma.

Sedan kommer tänderna med i hälsningen. Just den delen uppskattar vi betydligt mindre.

Nu tappar han dessutom valptänder. Det finns ett bitbehov där som inte försvinner för att jag har en välformulerad uppfattning om var han får använda det.

Så vi försöker hjälpa honom. Avbryta bitandet i händerna och erbjuda sådant som faktiskt är hans att tugga på. Han har blivit rätt följsam med att sluta när vi säger nej. Det är jag glad för.

Men en hälsning är inte alltid ett så avgränsat tillfälle som man kanske föreställer sig.

Samma människa. Ny glädje.

En människa kommer ner. Ringo blir glad.

Människan går upp igen.

Människan kommer ner.

Ringo blir glad.

Lika glad igen. Det är fantastiskt att bli mottagen så, även om vi skrattar lite åt att vi faktiskt precis har träffats.

Hälsningarna kan däremot bli väldigt stimmiga. Och när nafsandet upprepas många gånger blir just det tjatigt, framför allt när den som kommer ner egentligen bara försöker ta sig vidare med sin dag.

Jag vill ju inte att människor ska behöva genomföra en liten träningsceremoni varje gång de använder trappan. Men jag vill heller inte förvänta mig att en ung hund ska kunna ordna sitt beteende bara för att vi har fått nog av tänderna.

En sak jag fick tips om var att ha en tuggsak förberedd. Det mesta annat hade jag redan tänkt på, men just den detaljen var användbar. Det är skillnad på att veta att jag ska erbjuda ett alternativ och att faktiskt ha alternativet inom räckhåll när glädjen redan har kommit.

Det är där vi befinner oss just nu. Han övar på att hälsa utan att använda händer som tuggsaker. Jag övar på att hjälpa honom innan jag själv börjar tycka att vi borde vara färdiga med just den övningen.

Glädjen får han gärna fortsätta med. Vi blir ju så himla glada av den själva.