Jag är en rätt löjligt glad person. Jag tycker om nästan allt jag gör och kan bli väldigt intresserad av sådant som andra kanske inte alls förstår tjusningen med. Men framför allt tycker jag om människor.

Det gäller kollegor, medarbetare, människor jag möter på stan och naturligtvis dem jag arbetar för att de ska ha en god vardag. Jag tycker om att prata med människor, förstå lite mer av hur de tänker och upptäcka sådant jag inte hade en aning om innan. Och jag tycker om att ha roligt tillsammans.

För mig handlar det om glädje snarare än humor. Jag har nämligen en riktigt kass humor. Jag är dålig på att förstå skämt och nästan ingen skrattar åt mina egna. Däremot kan det bli rätt roligt just för att jag är så dålig på det. Då skrattar folk snarare åt mig, men på ett fint sätt som jag själv också uppskattar. Så nog skrattar vi tillsammans, även om det inte riktigt blev som jag hade tänkt.

Jag kan dessutom bli glad av ett samtal som inte innehåller ett enda skämt, bara för att jag tycker om personen och det vi pratar om. Eller för att jag får vara med när någon blir riktigt engagerad i något som betyder mycket för henne. Det är himla trevligt att få ta del av.

Nu låter det kanske som att jag går runt och är sådär odrägligt positiv hela tiden. Det hoppas jag verkligen att jag inte gör. Jag kan också bli väldigt frustrerad, och jag tycker inte att människor ska behöva vara glada bara för att jag råkar vara det.

Framför allt behöver jag kunna möta den människa som faktiskt finns framför mig. Är hon ledsen så kan jag inte komma dragande med min egen glädje och förvänta mig att den ska passa. Då behöver jag lyssna och försöka förstå. Jag behöver kunna låta hennes känsla få finnas utan att skynda mig att göra något annat av den.

Mycket av min egen glädje tror jag kommer ur just intresset för människor. Att jag vill veta, vill förstå och tycker om att få vara delaktig i deras vardag. Det intresset finns kvar även när samtalet handlar om något svårt.

Efter över tjugo år inom vård och omsorg finns det naturligtvis mycket som jag kan och mycket som jag har hunnit vara med om. Ändå kan jag inte känna en ny människa genom att ha känt många andra. Jag får börja lära känna henne också. Vad tycker hon om? Vad tycker hon är fullständigt ointressant? Vad får henne att bli engagerad, och vad vill hon helst slippa prata om?

För det tycker jag fortfarande är roligt. Och det är jag väldigt tacksam för, eftersom att prata med människor är en så stor del av mitt arbete. Jag har helt enkelt haft turen att ha världens bästa jobb, oavsett vad min titel har råkat vara för stunden.