Jag har skickat mitt bokmanus för genomläsning. Och jag kände mig så modig efteråt att jag genast ville hitta på något mer. Det var en ganska trevlig följd av att låta någon annan läsa det jag skrivit.

Boken heter Osäkerhet. Den handlar om att arbeta vidare tillsammans när man ännu inte har alla svar. Sådant jag har tänkt mycket på, försökt formulera och sedan försökt formulera lite bättre.

Nu har jag alltså låtit någon annan få läsa.

Det betyder förstås att jag så småningom kan få veta att något inte hänger ihop. Att det jag själv tycker är självklart behöver förklaras. Eller att en del av texten inte alls gör det jag hoppas att den ska göra.

Det är ju därför jag vill ha hjälp med läsningen. Jag vill att boken ska bli bra.

Men just när jag hade skickat den var jag mest glad över att jag faktiskt hade gjort det.

Vad kan jag göra nu då?

Ungefär så blev nästa tanke.

Jag skrev till min AI att jag kände mig modig och ville göra något mer. Bad om idéer. Jag hade liksom fått lite fart och tyckte att det vore trevligt att använda den.

Det kan låta som en ganska liten händelse. Ett manus har skickats till en människa som ska läsa. Ingen bok har kommit ut för det.

För mig var det ändå ett steg som kändes.

Jag tycker om att samla information, tänka, diskutera och få fram något av alltihop. Det kan jag ägna mig åt med stor entusiasm. Men jag vill ju också att en del av det jag gör ska komma någonstans. Att någon annan faktiskt får möta tankarna och säga vad hon ser i dem.

Den här gången kom jag så långt.

Och tydligen blev jag sugen på mer. Jag hade kunnat föreställa mig att jag mest skulle bli nervös när manuset väl var skickat, men där satt jag och letade efter nästa sak att våga.

Jag vet inte ännu vad det blir av boken. Däremot vet jag att jag var väldigt glad över mig själv den där stunden. Det får gärna bli fler sådana.