Under socionomutbildningen utvecklades något som jag redan tyckte om att göra: att undersöka en situation från flera håll. Skillnaden var att jag började förstå mer av det jag såg. Det låter kanske som en ganska liten förskjutning, men den har stor betydelse för hur jag vill arbeta med människor.

Under min praktik försökte jag urskilja vad utbildningen hade tillfört. Jag hade med mig många års erfarenhet av vård och omsorg och var van vid att reflektera över människor, bemötande och varför saker blev som de blev. Samtidigt hade jag läst och lärt mig mycket. Rimligtvis borde det märkas.

Och det gjorde det, även om det tog ett tag för mig att sätta ord på hur.

Jag hade blivit bättre på att förstå sammanhang, undersöka mina egna tolkningar och se hur människors handlingsutrymme påverkades av sådant som inte var uppenbart i själva mötet. Kunskapen hade blivit en del av mitt tänkande. Därför kunde jag inte alltid skilja den från det jag uppfattade som mig själv.

I en reflektion skrev jag att jag nu förstod fler perspektiv, istället för att bara se dem. Den formuleringen har stannat kvar hos mig, eftersom den också beskriver något jag behöver fortsätta vara uppmärksam på.

En rimlig förklaring är fortfarande min förklaring

Tänk att någon tackar nej till hjälp som jag bedömer skulle vara värdefull. Det är ett tänkt exempel, men en situation som många inom vård och omsorg kan känna igen.

Min erfarenhet kan hjälpa mig att uppmärksamma flera möjliga orsaker. Personen kanske är osäker på vad hjälpen innebär, har dåliga erfarenheter eller är rädd för att förlora sin självständighet. Det är relevant kunskap som kan hjälpa mig att ställa bättre frågor.

Men jag behöver fortfarande undersöka huruvida någon av förklaringarna stämmer för just henne.

Hon kanske förstår erbjudandet mycket väl. Hon kanske också ser nyttan. Däremot tycker hon inte att den väger upp vad hjälpen skulle innebära i hennes vardag. Att släppa in någon i sitt hem, anpassa sina tider eller låta en annan människa ta del av sådant hon helst vill sköta själv.

Om jag bara fortsätter förklara hur bra hjälpen är, kommer jag sannolikt inte närmare det hon försöker berätta. Jag kan ha förstått uppgiften som behöver utföras och ändå ha missat vad det innebär för henne att ta emot stödet.

Det är där skillnaden mellan att se och att förstå blir konkret. Jag kan identifiera hennes önskan om självständighet. Men vad betyder självständighet för henne? Vilken del är hon rädd att förlora? Finns det ett sätt att erbjuda hjälpen som hon faktiskt skulle vilja ha?

Det får jag inte veta enbart genom att tänka klokt på egen hand.

Vad får hennes svar förändra?

Jag tycker att det är en användbar fråga att ställa till mig själv innan ett samtal: vad är jag beredd att ompröva?

Jag kan ha ett genomtänkt förslag och goda skäl att tro på det. Det innebär inte att jag har förstått alla följder det får för någon annan.

Om jag vill förstå hennes invändning behöver det därför finnas utrymme för att den påverkar mitt förslag. Kanske behöver tidpunkten ändras. Kanske omfattningen. Kanske har jag börjat i fel ände och föreslagit en lösning på något hon inte upplever som sitt största problem.

Det kan också visa sig att jag står kvar vid min bedömning. Men då vill jag ha undersökt hennes skäl, inte bara väntat på min tur att förklara mina egna igen.

Samma sak gäller i ledarskapet. Om en medarbetare säger att ett nytt arbetssätt blir svårt att genomföra behöver jag förstå vad svårigheten består i. Handlar det om kunskap, tid, ansvar eller något i upplägget som jag inte har tänkt på?

Jag kan inte på förhand veta vilket svar jag kommer att få. Däremot kan jag se till att det finns en verklig möjlighet att använda det.

Annars riskerar samtalet att bli en ganska omständlig väg till ett beslut jag redan hade fattat.

Att förstå innebär inte att alltid hålla med

Naturligtvis finns det gränser. Alla önskemål går inte att tillgodose, och som chef behöver jag ibland fatta beslut som någon annan är missnöjd med. Flera människors behov kan vara lika begripliga och ändå svåra att förena.

Men förståelsen har betydelse även när beslutet blir detsamma.

Den kan hjälpa mig att upptäcka vilka konsekvenser jag behöver hantera, vilket stöd som behövs och vad jag måste förklara tydligare. Den kan också göra mig mer precis i vad jag säger nej till. En invändning kan innehålla flera delar, och det är inte säkert att allting behöver avvisas bara för att själva förslaget inte går att genomföra.

Jag vill kunna stå för mitt beslut och samtidigt visa respekt för att någon annan har goda skäl att önska ett annat.

Det kräver både kunnande och ödmjukhet. Jag behöver använda det jag vet, men också ge den andra människan utrymme att berätta sådant jag ännu inte känner till.

Det var något av det jag började kunna sätta ord på under utbildningen. Jag hade inte blivit någon helt annan. Jag hade fått fler sätt att förstå det jag mötte och bättre möjlighet att granska hur jag själv kom fram till en bedömning.

För mig är det en viktig del av att vara kunnig: att kunna göra en välgrundad tolkning och samtidigt låta den människa det gäller korrigera den. Min erfarenhet hjälper mig att förstå mer. Hennes erfarenhet av sitt eget liv behöver fortfarande få påverka vad jag gör.

När ändrade någon senast din bild av en situation?