”Hon var lugn idag” kan vara viktig information i omsorgen. Men jag vill gärna veta vad vi menar. Beskriver vi hur personen verkade må, eller att arbetet omkring henne flöt på utan avbrott?

Jag har hört ordet lugn användas på många sätt under mina år i vård och omsorg. Ibland är det alldeles rätt ord. Någon som varit rädd verkar tryggare. En person som haft svårt att komma till ro får vila. Det är sådant vi behöver lägga märke till och berätta för varandra.

Men ”lugn” kan också betyda att någon inte ropade, inte reste sig eller inte behövde så mycket hjälp just då. Det är iakttagelser de också. Problemet uppstår när vi använder dem som svar på hur personen hade det.

En människa kan vara tyst och ändå ledsen. Hon kan sitta stilla och längta efter att komma därifrån. Hon kan också vara helt nöjd med att få vara ifred. Jag kan inte avgöra vilket enbart genom att se att dagen varit lugn.

Vems dag beskriver vi?

När många människor behöver hjälp samtidigt får frånvaron av problem ett särskilt värde. Det förstår jag. En stund då ingen larmar och ingen verkar orolig kan ge medarbetarna utrymme att göra det som annars får vänta. Jag har själv uppskattat sådana stunder.

Därför behöver jag vara uppmärksam på vilket perspektiv jag använder när jag berättar om dagen. Om jag säger att det gick bra för att allt var lugnt kan jag mena att vi hann med arbetet. Det säger inte nödvändigtvis att alla hade en bra dag.

Det här är ingen anklagelse mot den som uttrycker sig så. Vi använder korta ord för att få vardagen att fungera, och ofta vet kollegorna precis vad vi syftar på. Men när en beskrivning förs vidare kan den börja låta säkrare än vår iakttagelse egentligen var.

”Hon satt kvar i dagrummet hela förmiddagen” berättar vad vi såg. ”Hon verkade trivas där” är en tolkning. Ibland har vi goda skäl för den tolkningen: vi känner personen, hon har själv visat eller sagt vad hon tycker om, och vi har sett hur hon reagerar i olika sammanhang. Då kan vi också berätta vad som fick oss att tänka så.

Att lära känna någon tar arbete

I omsorg om personer med demenssjukdom kan det vara särskilt svårt att få ett enkelt svar på frågan ”hur var din dag?”. Orden kanske inte räcker just då. Därför behöver vi också lägga märke till uttryck, vanor och förändringar över tid. Och vi behöver dela den kunskapen med varandra.

Jag tänker på hur stor skillnad det kan göra att veta vad en person brukar vilja vara med på, när hon helst vill vila och hur hon visar att något inte känns bra. Det handlar inte om att göra henne förutsägbar. Människor får ändra sig. Kunskapen hjälper oss snarare att upptäcka när vi behöver stanna upp och fråga igen, på ett sätt som fungerar för just henne.

Det finns förstås en gräns för vad någon annan kan veta om en människas upplevelse. Den gränsen tycker jag att vi ska vara ödmjuka inför. Men ödmjukhet innebär inte att sluta försöka förstå. Det innebär att beskriva vad vi faktiskt har sett, pröva våra tolkningar och låta personen själv påverka så mycket som möjligt.

När jag leder omsorgsarbete vill jag att det ska finnas plats för sådana samtal. Inte bara för att reda ut vad vi ska göra när något tydligt gått fel, utan också för att förstå det som verkar fungera. Varför blev det bra just idag? Vet vi att personen tyckte det, eller tyckte vi framför allt att det var lättare för oss?

Jag vill kunna glädjas åt en lugn dag. Jag vill bara inte låta ordet lugn göra hela arbetet åt oss.

Vad menar du när du säger att någon haft en lugn dag?