Jag tycker att mina hönsägg är fantastiskt vackra. Men när jag lägger dem bredvid varandra ser jag mer än färger. Jag ser flera års avel, val jag har gjort och hönor som inte längre finns kvar.

I över tre år har jag avlat på höns med olika anlag för att få fram de äggfärger jag har idag. Jag har funderat över vilka höns jag vill avla vidare på och väntat på att få se hur det blev. Det tar tid. Och även när ett ägg får en färg jag tycker väldigt mycket om är det inte säkert att jag är färdig.

Det är jag egentligen inte nu heller.

Jag skulle fortfarande vilja utforska färgerna vidare. Det finns kombinationer jag är nyfiken på och sådant jag ännu inte har fått fram som jag hade önskat. När jag tittar på äggen kan jag tänka på anlagen bakom dem och på vad som skulle kunna hända i nästa generation. Det är mycket roligare än att bara välja en fin äggkartong i affären, om ni frågar mig.

Det syns inte på skalet

Den som ser en bild av äggen ser färgerna. Jag ser ofta hönorna också.

Några av dem finns inte längre. Jag blir ledsen när mina höns dör, och jag vill inte ha så många höns framöver. Det är en viktigare anledning att dra ner på aveln än att jag skulle ha blivit nöjd med resultatet.

Jag tycker fortfarande att det är fascinerande att jag genom att välja vilka höns jag avlar på har kunnat påverka hur äggen ser ut. Jag tycker om att samla dem och lägga olika nyanser bredvid varandra. Och jag saknar hönorna som inte längre finns. Allt det finns med när jag ser på äggen.

Jag tror inte att jag kommer att avla vidare nästa år. Inte som jag gjort hittills, i alla fall. Det betyder att vissa av idéerna jag har om färger kanske förblir just idéer. Den tanken är tråkig. Men att fortsätta skulle också innebära fler höns att ta ansvar för och, så småningom, fler att förlora.

Ännu inte nöjd, ändå färdig

Jag brukar tycka om att undersöka vad som händer om jag fortsätter ett steg till. Med äggen finns det hela tiden ett möjligt nästa steg: en annan kombination, en ny generation, en färg som kanske kommer närmare den jag föreställer mig.

Men jag behöver inte fortsätta tills jag har uttömt alla möjligheter. Jag kan vara stolt över de färger jag har fått fram och samtidigt veta att jag hade velat se vart arbetet kunde leda. Båda sakerna är sanna.

Så när jag lägger upp en bild på äggen är det förstås för att jag vill visa hur vackra de är. Jag tittar gärna länge på dem själv. Men för mig är bilden också full av höns, gener, väntan, glädje och sorg. En del av det går inte att se, hur bra fotografiet än blir.

Har du också något vackert som rymmer mer än andra kan se?