Det här inlägget har jag bett AI skriva om flera gånger. Jag sitter alltså och talar om för en AI att dess text om min rädsla för att AI ska sudda ut min röst inte låter som jag.

Det är ju nästan komiskt. Fast mest irriterande.

Texterna har inte varit dåliga i betydelsen felstavade eller obegripliga. De har varit välformulerade. Ändå har jag läst dem och tänkt: Jaha? Var tog själva tanken vägen? Ibland har ett stycke låtit som jag, medan nästa har dragit iväg mot en slutsats jag aldrig skulle ha dragit. Och då spelar det faktiskt ingen roll hur snygg meningen är.

Den har fått ganska mycket att gå på

Jag har lämnat över många texter som jag skrivit själv. Reflektioner, resonemang och analyser från olika tider i mitt liv. Inte för att jag vill publicera dem igen, utan för att de visar hur jag brukar tänka mig fram i skrift. Jag kan börja i en ganska liten iakttagelse och sedan behöva undersöka den från flera håll innan jag tycker att jag förstår vad jag egentligen menar.

I de texterna finns också mitt språk. Vilka ord jag använder, hur jag invänder mot mig själv och hur jag ibland skriver en alldeles för lång mening för att jag ännu inte har bestämt mig för var tanken ska sluta. Den sortens material säger betydligt mer än en instruktion om att skriva ”i min ton”.

Och det märks. Ibland får jag tillbaka ett utkast och tänker att jisses, det där hade jag kunnat skriva. Jag slipper brottas med varje formulering själv, men känner ändå igen både resonemanget och människan bakom det.

Andra gånger får jag tillbaka något som använder rätt sorts ord och ändå missar mig fullständigt.

Ett snyggt påstående kan fortfarande vara fel

I ett tidigare inlägg hade AI skrivit att misstag ofta är mer användbara än framgångar. Det passade alldeles utmärkt in i berättelsen. Jag hade byggt något som inte fungerade, gjort om och lärt mig saker på vägen. Klart att vi då skulle landa i att misslyckanden är fantastiska lärare.

Fast nej. Jag tror inte att människor nödvändigtvis lär sig mest av att misslyckas. Jag tror att det är oerhört viktigt att få lyckas. När vi får stöd, rimliga förutsättningar och märker att det vi gör fungerar kan både kunnandet och tilliten till den egna förmågan växa. Mitt misslyckade bygge gav mig information. Det jag sedan fick att fungera lärde mig något mer.

Det kan låta som en liten invändning mot en enda mening. För mig ändrade den hela poängen med texten.

Där finns också svaret på varför ett utkast kan kännas så slätt trots att orden påminner om mina. AI kan känna igen ett mönster i mitt skrivande och ändå ta den bekvämaste vägen genom ett resonemang. Den kan få till tonen men missa var jag skulle ha satt mig på tvären.

Så varför använder jag den?

För att det också fungerar. Ganska ofta väldigt bra.

Jag har många tankar som jag vill skriva färdigt, men begränsat med tid och ork för allt det arbete som krävs mellan en tanke och ett läsbart inlägg. AI kan hjälpa mig att sortera, formulera och pröva. När jag säger emot kan vi arbeta vidare utan att jag behöver börja från ett tomt dokument varje gång.

Det betyder inte att varje invändning jag gör är briljant eller att varje första utkast är värdelöst. Ibland är AI:s förslag bättre än min första formulering. Ibland visar det mig att jag själv varit otydlig. Och ibland, som med det här inlägget, får jag tala om flera gånger att något fortfarande inte hänger ihop.

Jag vill gärna ha den hjälpen. Jag vill också kunna läsa en text och känna: Ja. Det där är vad jag menar. Om jag inte kan det spelar det ingen roll hur mycket den liknar mina gamla texter.

Skillnaden är för mig helt avgörande.