emilinlov

om människor, system och allt som växer

När jag byggde en klätterställning åt råttorna

Jag hade tänkt igenom nästan allt. Vaktlarna skulle få gott om plats, skydd mot väder och vind och en miljö där de kunde gömma sig under växter och leva ett förhållandevis trevligt vaktelliv.

Det blev inte riktigt så.

Vad jag trodde

Mitt vaktelpalats är en kupolformad byggnad på ungefär sex kvadratmeter. Konstruktionen består av metallbågar och nät, med full ståhöjd i mitten. Jag lade träskivor över marken och täckte dem med finmaskigt nät. Sedan nätade jag resten av byggnaden med samma noggrannhet.

Jag visste att råttor kunde gräva, så jag säkrade nedtill. Jag visste att små råttor kunde ta sig genom förvånansvärt små hål, så jag använde finmaskigt nät. Jag byggde dessutom små väggar på tre sidor, delvis för att de kunde vara praktiska och delvis för att jag tyckte att det blev fint.

Det enda jag inte lyckades täta fullständigt var dörren. Den behövde trots allt kunna öppnas och stängas utan en mindre arbetsinsats varje gång jag skulle samla ägg. Högt upp blev därför ett par glipor kvar.

Jag bedömde dem som ofarliga. Allt viktigt var ju säkrat nere vid marken.

Vad som faktiskt hände

Råttor klättrar.

Det visste jag egentligen redan. Problemet var att jag hade koncentrerat mig så mycket på de risker jag såg framför mig att jag slutade betrakta konstruktionen som en helhet.

Varje gång jag upptäckte en möjlig väg in satte jag dit mer nät. Varje förstärkning gjorde byggnaden tätare, men skapade samtidigt fler fästpunkter att klättra på. Jag byggde alltså inte bara ett säkrare vaktelpalats. Jag byggde också en alltmer avancerad klätterställning åt råttorna.

Det är nästan imponerande, om man bortser från att syftet var det rakt motsatta.

Till slut fick vaktlarna flytta. De fick en ny voljär som också behövde förstärkas, men denna gång började jag med att betrakta hela konstruktionen ur råttans perspektiv. Inte bara hålens storlek, utan vägarna fram till dem. Inte bara golvet, utan dörren, hörnen, skarvarna och allt som kunde användas för att ta sig uppåt.

Den gamla kupolen blev i stället en plats där jag och Ringo kunde vila mellan olika projekt. Inte ett vaktelpalats, men heller inte helt bortkastad.

Problemet fanns mellan lösningarna

Jag tycker att detta är ett ganska bra exempel på hur vi människor försöker skapa ordning.

Vi identifierar ett problem och bygger en lösning. När lösningen inte håller förstärker vi den. Sedan förstärker vi förstärkningen. Varje åtgärd kan vara fullt rimlig betraktad för sig, samtidigt som helheten blir allt märkligare.

Nätet var inte dåligt. Träskivorna var inte dåliga. Väggarna var inte dåliga. Problemet fanns i samspelet mellan delarna och i det jag inte hade räknat med.

Så fungerar många system. En rutin kan vara tydlig men ligga på fel plats. Ett ansvar kan vara formellt fördelat men fortfarande oklart i praktiken. Ett digitalt verktyg kan fungera precis som det ska och ändå göra arbetet svårare eftersom det inte passar ihop med resten av arbetsflödet.

När vi bara granskar varje del för sig riskerar vi att missa det som händer mellan delarna.

Det var inte misslyckandet som lärde mig

Det sägs ofta att vi lär oss mest av våra misstag. Jag tror egentligen inte det.

Mitt misslyckade vaktelpalats gav mig information: råttorna tog sig in och konstruktionen fungerade inte för sitt avsedda ändamål. Men information är inte samma sak som lärande.

Lärandet kom när jag stannade upp, observerade vad som faktiskt hände och förändrade mitt sätt att tänka. Framför allt kom det när jag lyckades bygga något som fungerade bättre och kunde förstå varför det gjorde det.

Vi behöver få syn på våra felbedömningar, men vi behöver också få möjlighet att lyckas efteråt. Annars riskerar vi att bara bli skickligare på att upptäcka allt som kan gå fel.

Det gäller nog både vaktelhus och människor.

Vad jag gör annorlunda nu

Numera försöker jag börja med fler frågor innan jag börjar täta hål.

Vad är det egentligen jag försöker åstadkomma? Hur kan problemet ta sig runt min tänkta lösning? Vilka nya problem skapar förändringen? Fungerar varje del tillsammans med resten? Och hur ska lösningen användas en vanlig dag, när ingen har tid eller lust att genomföra en mindre säkerhetsoperation för att öppna en dörr?

Det innebär inte att jag alltid tänker färdigt innan jag börjar bygga. Det vore en direkt lögn och dessutom ganska tråkigt. Jag tycker om att prova mig fram.

Men jag försöker bli bättre på att skilja mellan en lösning som ser genomtänkt ut och en lösning som faktiskt fungerar för dem som ska leva med den.

Ibland är skillnaden en glipa högt ovanför marken.

Ibland är den en råtta som ser möjligheter där jag själv bara såg nät.

Har du någon gång förstärkt en lösning så många gånger att du till slut råkade bygga ett nytt problem?

Följ bloggen

Har du en fråga eller vill prata om ett möjligt uppdrag? Hör av dig här.

Leave a comment