Jag bor tillsammans med min familj ute på landet i en liten ort i nordvästra Skåne. Huset vi bor i är ungefär 100 år gammalt och är mitt barndomshem. Att jag skriver ungefär 100 år är för att det finns officiella uppgifter som säger att huset byggdes 1923 men det finns andra officiella uppgifter som fastslår att huset byggdes 1927. Ingen har hittills kunnat avgöra vilka uppgifter som är rätt. Min familj flyttade hit för några år sedan och i samband med det blev mina föräldrar våra närmaste grannar.

För mig och min familj är det en ynnest att få ha dem så nära. Framförallt min yngsta dotter som bara var 6 år när vi blev grannar har verkligen njutit av närheten till mormor och morfar. Även de andra barnen är såklart glada att vara grannar, om inte annat slipper man ta sig så långt när det är kalas. Men också för att framförallt morfar kört och räddat dem när de hamnat fel med bussen, missat en hållplats eller behövt åka hem från skolan snabbare än vad vi föräldrar kunnat vara på plats. Det senaste året har det dock varit mest mormor som ryckt ut när det behövts hjälp, i den mån hon kunnat. Min pappa drabbades tyvärr av obotlig cancer för ungefär ett år sedan och när han inte längre kunde köra eller lämna hemmet gjorde inte min mamma det heller. Hon fanns vid hans sida dygnet runt tills han tillslut förlorade kampen och dog för ungefär tre månader sedan.

Att få bo så nära sin familj mitt i en kris är även det en ynnest. Jag har kunnat hjälpa till på daglig basis med allt från läkemedel till omvårdnad och dessutom kunnat vara snabbt på plats när jobbiga saker hänt. Att finnas där är betydligt lättare när man bara har 1 minuts avstånd till varandra. Och dessutom så har jag med enkelhet kunnat spendera tid med min pappa innan han dog, och det är en lyx som är svårare att få till än vad många tänker på. Hur mycket vi än älskar våra nära och kära så finns det praktiskt omständigheter som många gånger hindrar oss att vara med dem så mycket som vi önskat. Så jag känner mig lyckligt lottad, trots att tiden som grannar med dem båda blev så mycket kortare än önskat.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur det var att vara granne med sin palliativa pappa eller hur tacksam jag är över att min underbara mamma bor så nära mig. Men tanken med detta inlägg är att kort presentera hur jag bor för att ni lättare ska kunna hänga med när jag skriver olika inlägg om mina två dammar, stora inhägnaden, köksträdgården eller de olika djuren. Jag inser nämligen när jag försöker beskriva något hur svårt det är när ingen har en aning om hur det ser ut där jag bor.

Utöver det ca 100 år gamla huset så finns här en trädgård på ungefär 2000 kvadrat. Jag som älskar trädgård är överlycklig över detta även om det tyvärr saknas timmar på dygnet för allt vad jag vill göra utöver mitt heltidsarbete. Det löser jag genom att en del av trädgården hela tiden är vildvuxen medan en annan del är precis som jag vill ha den. Den lösningen är jag väl inte ensam om? Naturligtvis gör även sambon en hel del i trädgården men hans intresse är att vara i den snarare än att hela tiden pyssla med olika växter eller göra om den.

Två stora saker har jag dock hunnit med sedan inflytt. Jag invigde min odlingstunnel på 18 kvadrat 2025 och jag har under våren byggt ett gigantiskt plank kring en yta på ungefär 500 kvadrat i ena kortsidan av trädgården. Inhägnaden rymmer mitt hönshus och deras går, mitt vaktelhus, igloon, foderboden, köksträdgården och en liten damm under konstruktion. Hela inhägnaden är rävsäkrad eftersom mitt fågelbestånd decimerades markant under dec-feb 2025-2026 på grund av en räv som kommer på besök varenda natt. Räven har tagit sig in i varenda nödlösning jag kommit på så jag beslutade mig för att lämna nödlösningarna och bygga något mer stabilt för de fåglar som finns kvar. Så det blev ett ca 180 cm högt plank med grävskydd. Hittills har jag inte sett en skymt av räven innanför inhägnaden även om den fortsätter komma till terrassen och äta kattmat.

Hönshuset vilar på en ca 30 år gammal grund av det första hönshuset som byggdes på platsen. Det är ungefär 12 kvadrat och har högt i tak. På grund av slitage och råttinvasion har jag bytt samliga väggar 2024 och hittills inte satt in innerväggar, innertak eller isolering. Jag valde istället att näta innanför hela insidan och på utsidan har jag liggande trä en meter upp och därefter skivor liknade sådana till växthus. Det skapar ett härligt ljus och med lite tillägg så håller huset sig över 0 grader under vinters så att fåglarna har det bra. Det är dock inte så vackert om min plan att hålla råttorna borta genom att sabba deras bostäder gjorde bara att de flyttade under jord och är precis lika frekventa besökare fortfarande. Så, ny plan för hönshuset är ett måste. Jag tar gärna emot förslag. I dagsläget har jag gått ner i maskstorlek när jag köper nät till ca 1 x 1 cm eftersom jag sett råttor ta sig igenom maskor som definitivt varit mindre än de 3 cm som det sägs är det minsta de tar sig igenom. Förklaringen är enkel, råttor får många kullar ungar per år och under en tid är de så små att de tar sig igenom nästan vad som helst. Dock tycks de då vara så små att de mest ställer till oreda, förstör och snor mat. Inte för att jag gillar det men jag fördrar det framförallt framför de stora råttor som kommit fram till att vaktel är en delikatess.

Vilket leder oss till vaktelhuset. Det som jag numer kallar Igloon, en 6 kvadratmeters stor byggnad med full ståhöjd i mitten i form av en kupol, var avsedd att vara vaktelpalatset. Konstruktionen är mycket enkel, metallbågar och nät. Jag har byggt ett litet staket på tre sidor om den mest för att jag kände för det inte för att det egentligen fyllde någon särskild funktion. Idag är jag dock tacksam för det eftersom det ger mig vägg halvvägs upp som jag kan montera exempelvis hyllor på. Jag trodde verkligen att detta skulle bli ett perfekt vaktelpalats. Golvet är belagt med träskivor som förvisso kommer förmultna med åren eftersom de ligger direkt mot marken men ändå, över detta är ett finmaskigt nät som även täcker resten av buren. Dock så hittar jag ingen lösning för att täta dörren, jag måste nämligen kunna öppna och stänga den utan allt för mycket ansträngning vilket innebär att jag inte kan näta för haspen. Jag lämnade alltså glipor högt uppe på kanske 3-4 cm. Säkert tänkte jag för allt där nere var ju extremt tätt. Men råttor klättrar … det visste jag egentligen men hade inte tänkt på. Så i takt med att jag nätade mer och mer och tätare och tätare så byggde jag också bättre och bättre klätterställningar åt råttorna.

Vaktlarna har således fått flytta ut och Igloon tjänstgör som min och Ringos viloplats. Det är skyddat från regn och blåst och i viss mån kyla så en trevlig plats för Ringo att vila. Och en trevlig plats för mig att ta en kopp kaffe i pauserna mellan dammbyggandet, pulandet med växterna eller vad jag nu håller på med.

Till vaktlarna köpte jag en ny bur, denna gång en voljär avsedd för fåglar. Och jag har dessutom tätat hela voljären med finmaskigt nät. Inne i voljären har vaktlarna en vind, regn och köldskyddande liten bur att gå in i. Samtliga vaktlar jag ägt har dock tyckt bättre om att gömma sig under buskar hellre än under tak varför jag planterat en del buskar till dem som jag hoppas kommer vara utmärkt från och med nästa år.

Foderboden. Den första byggnaden jag konstruerade första våren vi bodde här. Ett litet hus med full ståhöjd inspirerat av Pettson och Findus utedass-hönshus. Föga förvånande innehåller det foder till alla fåglarna och det är även här jag samlar alla miljoner ägg innan de kommer in för att ätas upp.

Det får vara allt för denna gång. Funderar ni över något så är det bara att hojta.