Vaktlar är som många vet kända för att vara fåglar med rätt låg stresstolerans. Japanska vaktlar är dock enligt min uppfattning något tåligare än vad ryktet ger sken av. Mina vaktlar är chill med att jag, familjen och katterna promenerar runt deras bur utan att de reagerar negativt. Möjligtvis kan de rusa mot framsidan av gallret om de tycker att jag varit alldeles för snål med maten … som så många andra djur. Det är lätt att gå in till dem och samla ägg som de envisas med att sprida runt överallt. Tycker de att jag är i vägen så springer de helt enkelt över mina fötter. Med andra ord så har vi trygga vaktlar och en bra grund att stå på när vi nu måste se till att de inte blir sönderstressade av Ringo.

I skrivande stund har Ringo bott med oss i tre veckor och två dagar (men vem räknar). Redan första dagen fattade vi posto i stora inhägnaden. Utanför både vaktlarnas och hönsens utegårdar finns en bänk väldigt klokt placerad. Nästan som att något snille tänkt att här kommer det var perfekt att sitta och titta på fåglarna. Så det gjorde jag och Ringo. Vi satt där, timme ut och timme in. Ringo tittade, somnade, regerade när det flaxade och somnade igen. Vi upprepade detta några dagar. Vi gick även runt i hela inhägnaden och sniffade utanför burar, hönshus och nät. Well, jag sniffade inte så mycket. Det var mest Ringo. På dag fyra släppte jag loss Ringo i inhägnaden och han fortsatte precis som han gjort tillsammans med mig. Han sniffade, tittade på fåglarna och somnade. Mer dramatiskt än så var det tydligen inte att vänja höns, vaktlar och hund vid varandra. Gött!

Runt vecka två blev dock Ringo lite tuffare, nafsandet, lekandet och stimmandet ökade markant. Det tar jag som positivt eftersom jag tänker att Ringo helt enkelt landat in till fullo i familjen och nu var trygg nog att bete sig som en stimmig liten valp. Härligt!

Nåja, det innebar tyvärr även att han testade att hoppa mot fåglarnas nät, gräva sig under och skälla i tid och otid. Och han bugade, åh vad han bugade, men de trista fåglarna svarade inte på en enda lekinbjudan. Det hände dock några gånger att de flaxade till rätt ordentligt när han skällde eller hoppade emot dem och jag blev faktiskt nervös och undrade om jag varit övermodig som bestämt mig för att de skulle kunna samexistera i harmoni med bara ett litet nät mellan dem.

Jag bestämde mig dock för att ha is i magen och vänta. Så jag väntade, observerade, tjuvkikade och väntade lite till. Höll såklart koll på fåglarna så att de inte blev helt sönderstressade. Inga av mina djur ska behöva lida för att jag får för mig att utöka gänget med ytterligare ett djur. Och det tog inte mer än några dagar så hade fåglarna vant sig och Ringo tröttnat på att de inte ville leka med honom.

Det är himla intressant tycker jag, det där med is i magen. Det kan vara ganska svårt att avvakta när man ser något som man egentligen inte är riktigt nöjd med. Det kan som in detta fall vara att se min hund skälla på mina fåglar så att de skräms. Min spontana reaktion är att direkt avbryta Ringo och hålla honom borta från fåglarna. Det hade hjälpt fåglarna för stunden och Ringo hade kanske så småningom lärt sig att han inte fick bry sig om fåglarna när jag såg honom. Men min intention är att Ringo vid tillfällen ska kunna vara ensam ute i inhägnaden och då måste jag vara trygg med att det sker på bra villkor för alla inblandade. Det innebär att Ringo och fåglarna måste skapa någon form av relation oberoende av mig. Så hur mycket det än kliar i fingrarna att ingripa så var jag faktiskt tvungen att avvakta för att ge dem en chans.

Vi kan inte förvänta oss att Ringo och fåglarna någonsin får en särskilt avancerad relation, det gör i vart fall inte jag. Men nu känner de till varandra och så länge jag inte ändrar för mycket på förutsättningarna så kommer de acceptera varandra resten av sina liv. Tänk om det vore så enkelt med oss människor! Visst vore det underbart?

Jag skulle dock vilja påstå att de interpersonella relationer vi skapar är något mer komplexa än de mellan en hund och ett gäng fåglar. Men principen om is i magen, den funkar minst lika bra med människor.